för tillfället! Gå istället till vår hemsida www.stumpenensemblen.se och/eller bli vän med oss på Facebook.
Vi repeterar just nu Sam Shepard’s Begravt Barn, premiär på Helsingborgs Stadsteater 30 december 2011!
Vi repeterade mestadels på egen hand inför föreställningen i Åstorp den 12 november. Det var inte så lätt eftersom alla var mer eller mindre krassliga men vi kände pressen. Regissör Eyvind var ute och reste och vi hade lovat att sköta oss, så sista veckorna låg vi i och övade scenvis i våra grupper. Och Eyvind var inte alls missnöjd när han kom och drillade övergångar – och stollyft – med oss. Stollyften gick så där bra. Men det var ändå skönt att vår egen dagisfarsa var tillbaka. Efter en öppen föreställning på Folkets hus var det dags – och det gick ju bra den här gången också.
Det har varit lite knackigt med bloggandet, delvis beroende på att de flesta repetitioner skett i små grupper och det roligaste inträffar ju oftast när vi samlas alla, antingen vi beter oss som jordfräsar eller flyger som örnar. Förresten har vi utökat fågelarterna. Örnar, som sagt, och sparvar har vi känt oss som. Och en och annan gång som strutsar som helst vill stoppa huvudena i sanden. Och ibland som stolta tuppar. Nu har vi även fått papegojor på scenen. Det är Hans och Bengt, eller snarare Harry och Lukas som i slutscenen enligt Eyvind betett sig som papegojor på bänken… En oerhört träffande liknelse.
Snart ska hela flocken flaxa ner till Malmö. Det lär inte bli så mycket repeterande innan dess utöver ett eller annat genomdrag. Men den 14 och 15 december kl 19 är det MAF, Malmö amatörteaterforum, som gäller för de här brokiga fåglarna. /Anna
Ja, så var det dags att skaka liv i hundarna igen. Sist vi spelade var i Gbg i Maj på teaterfestivalen..
Eftersom vår regissör befinner sig i Japan,så krävs det en hel del av oss. Vi samlade oss, prasslade med våra manus och körde igång.
Det första som händer är att Hans sätter sig på en stol som genast går sönder och han brakar i golvet. Som tur är inga skador..
Våra minnen är olika visar det sig ,en del vill ha det si och andra är övertygande om att det är så – både när det gäller repliker och hur vi ska röra oss.
- Som en jordfräs kör vi nu igång, säger Tomas och vi andra skrattar.
Inga örnar idag inte.
Jonas vår sufflör river sig i håret när Hans lägger till nya repliker och stämningen är glad hos alla. Ja det är allt segt men vissa stycken lyfter sig och vartefter kvällen fortsätter så börjar hundarna få liv igen.Vi tittar på varandra och nickar, jo det här är ju en ganska så bra pjäs ju….
Ewa
Stumpen ger sig ut på en miniturné november-december 2010!
Tyckte jag hörde hundar spelas på Kulturhuset Björnen i Åstorp fredagen den 12 november kl 19.00, förköp av biljetter på Medborgarkontoret, telefon 042-643 00
och på MAF i Malmö, Scen 3, Spångatan 20, tisdagen den 14 & onsdagen den 15 december kl 19.00, förköp av biljetter vardagar kl 13-16 telefon 040-30 70 90.
Och som vi bar igår! Eyvind var riktigt häpen och fick höja svårighetsgraden ett snäpp för att krångla till det – men vi förflyttade oss ändå bättre än nånsin. Koncentrationen var på topp. Och vi fick beröm.
- Det är bra, sa Eyvind. Riktigt bra.
Stora ord från vår snälla, men stränga, regissör. Efter lite sommarlov och framför allt bloggskolkande är Stumpen igång igen. På tre spår. Ett gäng sjunger och spelar så här i valrörelsetider. Alla är mer eller mindre inblandade i den litterära kabaret som Eyvind ska sätta ihop åt oss utifrån egna och andras texter. Och snart, mycket snart ska nio av oss börja repetera Tyckte jag hörde hundar igen inför höstens föreställningar i Åstorp och Malmö.
Det var en fantastisk resa. Ingen missade bussen, vi bar stolar i takt som om vi aldrig gjort annat och genomförde vår kanske allra bästa föreställning av Tyckte jag hörde hundar. Vi fick fantastiskt gensvar på pjäsen, men så var ju publiken rejält teaterbiten också. Det var också häftigt och lärorikt att dagen efter höra synpunkter från andra amatörskådespelare. Vi såg också en hel massa teater. Och det skapade en hel del prestationsångest. Flera föreställningar var oerhört proffsiga. Själv hann jag med fyra föreställningar utöver vår egen. Andra hann med fler, de flitigaste hastade mellan de fyra scenerna som användes och nådde kanske upp i en åtta olika föreställningar.
Vi hängde mest i de fantastiskt mysiga kvarteren kring Haga och Masthugget, botaniserade i second hand-butiker, pubar och vegetariska restauranger där man kunde äta rabatterad lunch för 30 spänn. Alltihop avslutades på lördagskvällen med gemensam middag och en massa tacktal och fantastisk mat.
Och igår kom vi hem med bussen. Inga nya föreställningar är bokade, men det kommer säkert att dimpa in förfrågningar. Tills dess kommer vi att börja läsa andra pjäser, improvisera och kanske rent av ta lite sommarlov. Men det vete hundan om någon vill.
Man skulle kunna tro att allt legat på is efter sista föreställningen på Dunkers, men icke. Ingmar har byggt och grubblat över nya fiffiga scenlösningar i det mindre formatet. Ingrid har jagat pengar. Eyvind har tänkt.
Vi har också pratat om framtiden, men det har nu skujtits framåt för nu är det Tyckte jag hörde hundar för hela slanten. För det blev ju klart till sist att vi ska åka till Göteborg, alla skådisarna kan, Ingmar lyckades krympa scenen, Eyvind övertalades och Ingrid vaskade fram slantarna som krävs. Och nu har vi börjat repetera. Enskilt i veckan – det gick så där. De här dagisbarnen behöver sina fröknar som håller ordning. Men det gjordes och utifrån aspekten att orden drogs fram ur minnet fungerade det bra. Fantastiskt bra när jag tänker närmare på saken.
Igår orkade vi nästan igenom hela pjäsen. Sen start och hungrig ensemble tvingade Eyvind att bryta iförtid. Men då hade vi burit stolar och lärt nya entréer och upplevt det magiska att sitta med näsan mitt i pågående scen och samtidigt vara en del av bakgrunden. Det kommer att kännas ännu mer när strålkastarna går igång. Intressant också när Lukas stora kliv ska krympas till små trippande steg – och många gånger for vi ut i publikhavet. Scenen är bra mycket mindre, och vi har markerat rampen med tejp – som vi snabbt glömde. Kjellis tampades med musiken, eller snarare med den tekniska uppspelningsutrustningen och det gick inte alls. Efter att vi fått startlåten fyra gånger varav tre vid fel tillfälle skippade vi den lilla men ack så viktiga detaljen. Och så fick vi ta kisspaus mitt i första akten. Då suckade Eyvind.
Men idag – då jäklar kommer det att gå som smort. Klockan 12 ska kläderna på, vi tar vid där vi slutade igår för att sen börja om och ta hela pjäsen. Från början till slut. Med jämna avbrott för garv och kaffe så klart. Det är trots allt Stumpen som repeterar. Och imorgon är det dags för premiär av turnéversionen av hundarna – då på hemmaplan i B-salen där vi repeterat så otroligt många timmar.
Vad är väl en repetition med Stumpen? Det kan vara långdraget och slitsamt och…och alldeles underbart
Stumpenensemblen har blivit inbjudna att spela Tyckte jag hörde hundar på ATR-festivalen i Göteborg den 14 maj. Eftersom scenen som vi kommer att spela på i Göteborg är mindre än den på Dunkers, har vi nu repeterat in en turnéversion av Tyckte jag hörde hundar som har turnépremiär i B-salen på Folkets Hus i Helsingborg söndagen den 9 maj kl 16.
Biljetter à 50 kr säljs i entrékassan från kl 15.
Poff! Så var det över.
- Då var det slut på den här resan. Och ni ska vara stolta över vad ni har åstadkommit, sa Eyvind efter extraföreställningen av Tyckte jag hörde hundar igår. Och tänk på allt vi har gett, så många som blivit berörda av den här berättelsen.
Föreställningen gick bra – efter en nog så flamsig repetition på påskdagen. Vår enda publik då var min femåring som konstaterade att det var roligast när vi sa fel.
- Då skrattade jag, sa hon. Och Hans var en riktig fel-farbror!
Då skrattade vi.
Igår var det inte många fel – även om vi flög förbi en och annan replik. Vi var sena och hann inte träna stollyften som tänkt, men den metodiken fungerade också – för vi lyfte ovanligt samstämmigt.
Hur som helst, lite vemodigt var det igår, men också lite skönt att tänka på stundande ledighet. Vid genomgången fortsatte Eyvind att fylla på vemodet:
- Sten för sten har vi byggt det här – och nu, nu är vårt bygge färdigt. Och allt som återstår är minnet. Det finns ingen bok, inget konkret att ta på. Men så är det med teater.
Förvisso har Eric filmat – men en filmad teaterföreställning är inte samma sak. Känslan går liksom aldrig att återge fullt ut. Direkt efter föreställningen plockades scenografin ner, träd för träd, björkskogen rullades ihop. Rekvisita och stolar, kläder, kaffe och smink – allt bars undan eller packades i pappsäckar. Det känns som en evighet sedan vi flyttade in i teatersalongen på Dunkers. Idag på förmiddagen hämtade våra slitvargar hela rasket. Och snart ska det upp igen – i det mindre formatet.
- Nu börjar bokstavligen en ny resa – till Göteborg, sa Eyvind.
Där ska vi spela och medverka på ATRs teaterfestival i maj. Vi ska bo på vandrarhem. Innan dess ska vi lära oss att röra oss på en liten scen som Ingmar kommer att märka ut i replokalen.
Igår kväll packade jag ur manuset ur handväskan och konstaterade, lite lagom lättjefullt, att de papperen behöver jag inte på länge! I varje fall inte på två, tre veckor. Och innan dess har vi hunnit börja prata om framtiden och vad vi ska göra sen.
Det lär bli fler koppar kaffe med Stumpenensemblen…
Och så var det snart dags igen då. Extraföreställning på annandag påsk, den 5 april klockan 16 på Dunkers. Det innebär också repetition på påskdagen – eller genomdrag snarare så det inte hinner samlas en massa grus i maskineriet med över en veckas speluppehåll.
Sista ordinarie föreställning gick fint, trots lite pipande i publiken, såväl småttingar som små apparater. Bengt Göransson och Henning Mankell var med på genomgången efteråt och det var spännande att höra vad de hade att säga. Sen var det fest! Vi släntrade in efterhand på restaurangen. Vi åt, man var ju duktigt hungrig framåt nio på kvällen. Eyvind, Hans, Meta från Falun, Dan med flera höll tal. Det skålades och skrattades. När Eyvind gick brast vi ut i en Mon Signore-hyllning. Och när klockan började dra sig över midnatt satte vi i gång och dansade till gamla – och jag menar riktigt gamla – hits. Resan bakåt började 1979-80 med Efter plugget, sen blev det mest Rock a billy och twistande så svetten lackade. Hur kul som helst.
Men sent blev det, och en timme kan man ju skylla på sommartiden, och ändå var det många kvar i full gång när jag gick hem. Men de flesta har nog vaknat. För idag hade vi stora övertalningsmötet för att en gång för alla spika att vi ska åka till Göteborg och ATRs teaterfestival i maj. Mission completed – vi åker.
Vad som ska hända efter Tyckte jag hörde hundar börjar också diskuteras så smått, hur overkligt det än känns. Men hundarna kommer säkert vara med ett bra tag till – även om det startas parallella spår. Och om du inte sett föreställningen är ju den 5 april en dag att boka.
Efter snart ett års repeterande, efter otaliga stollyft och sju föreställningar ska vi ha premiärfest imorgon kväll. Ja ja, vi har ju en föreställning också efter estradsamtalet, men nog tror jag att alla Stumpar längtar till festen. Skämt åsido, efter en veckas teaterledighet ska det också bli kul att kliva upp på scenen igen – och det fina är ju att det blir extraföreställning nästa helg så vi behöver inte ens deppa för att det är slut. Ingrid har sett till att fylla på. Den näst sista koppen kaffe är inte dum alls
I veckan har många Stumpar ägnat sig åt andras teater – och då med besök på Stadsteatern. Idag var det repetition av Tyckte jag hörde hunder för stora delar av ensemblen. Själv har jag än en gång satsat på att vila mig i form, men jag började tänka repliker igår, men har haft så mycket att göra att jag inte kommit förbi den första: ”Det är du som är Lukas. Lukas Karlsson.” Den har jag å andra sidan övat ganska mycket på och någonstans har ju första repliken stort psykologiskt värde. När jag väl sagt den lugnar hjärta, nerver och puls ner sig. Om allt går som det är tänkt alltså. Och det vet man ju aldrighur nästa föreställning blir. Hur ointressant hade det inte varit med teater om man hade vetat det? Och varför i hela världen blir jag skrockfull när det gäller teatern, men aldrig annars?
Imorgon ska jag ladda med en joggingtur med min Falu-kompis som är på besök. Därefter en stadig lunch och sen ska jag repetera med Bengt, och så småningom samlas hela gruppen för att bära stolar. Många andra kommer att lyssna och delta i rummet inill när Henning, Åsa och Bengt och Sören ska diskutera kulturfrågor. Fullsatt både där och på föreställningen. Och jösses, det är ju i morgon! Var ligger manuset? Jo, i handväskan, och där har det legat hela veckan. Och min Falu-kompis ska vara där och titta… Oj, nu blev det nervöst. Dags att skölja upp svettiga scenkläder och plugga, plugga, plugga för att sedan drömma om replikerna.
Nästa teater och inte minst festrapport kommer (kanske) framåt söndag eftermiddag…
Läs om Stumpen i Efter Arbetet
http://efterarbetet.etc.se/28808/stumpen-spelar-foer-de-osynliga/
- Den som tar det sista kaffet laddar en ny kanna! Det är Ewa som utan förvarning inför en ny ordningsregel. Vi sitter som vanligt i logen och dricker kaffe, äter lite medhavd mat och ur den gemensamma fruktkorgen. Och så äter vi prinsesstårta för Eyvind fyller år.
Den här samlingen är en viktig stund. Inte bara för att det är trevligt och kul, skratten och mer eller mindre råa skämt flyger runt i logen, men det handlar mest om att ställa om från livet där ute till Stumpenlivet. Det är 90 minuter kvar till föreställning. Vi är trötta från kvällen innan. Många har sovit lite dåligt. Replikerna ringer i öronen och invaderar drömmarna efter kvällsföreställningarna.
- Äh, vad är det för nytt påfund, stönar Bengt apropå kaffet. Han häller upp en kopp, granskar innehållet i kannan och konstaterar nöjt: Jag tog den näst sista koppen.
Det gjorde vi alla, ända tills Mats kom och tog sista slunten och satte på nytt.
Lördagspubliken igår var lite spralligare än fredagskvällens. Lite otåligare, lite mer stimmig och gladare. Det var teaterräven Hans som förklarade det med lördagspublik. Låter rimligt, de kanske skulle ut på diverse nöjen efteråt. De applåderade mer – och skrattade högre. Intressant det där. Fullsatt igen – det är fantastiskt!
Föreställningen gick bra. Eyvind vikarierade som sufflör för att granska hur trogna vi är gentemot Hennings manus. Och det var bättre än väntat, det var bara vid en 20, 30 repliker där vi gled iväg och hittade på lite.
- Här har du skapat en mindre novell, Hans! påpekade Eyvind vid den ovanligt noggranna genomgången. Titta igenom de replikerna.
Den läxan fick vi alla.
Ibland får jag frågan hur vi laddar upp och om vi har speciella rutiner inför föreställningen. Var och en har egna vanor och ovanor, som att ta ett bloss, kissa fyra gånger på en timme, pyssla med rekvisita och annat mer eller mindre rationellt beteende. Jag springer. Upp och ner och fram och tillbaka för att vakna till liv — och så klappar jag på låren precis som jag sett Anja Persson göra inför sina åk. Det gör jag i trappan där ingen ser. Brukar passa på att sjunga lite där också.
Vår gemensamma uppvärmning består av 3xMonsignoremelodin med den avancerade texten: ”Signo oh oh oh ohoooh oh ohooore, monsigno oh re”. Detta sker fem minuter innan publiken släpps in. Då står vi hand i hand i en ring på scenen, och flaxar med armarna. Kanske för att släppa fram örnarna i oss. Värst är när man hamnar mellan två flaxrytmer – då känns det mest som att cykla med armarna – i otakt.
Lena basar för sången när hon är där, annars är det någon frivillig som tar ton. Det brukar låta bäst när Lena gör det.
Jag och Thomas är ordningsmän. Vi ställer ut stolarna inför bägge akterna och ser till att folk har rekvisita med sig. Kjellis är tidpolis under pausen. Så fort han visar skägget i logen vet vi att det är dags att gå upp igen – antingen man hunnit fika eller inte. Igår hittade Kajsa inte sin stickning. Det uppstod ett febrilt kollektivt letande – det är alltid någon som glömmer något men det brukar fixa sig. Adrenalinet pumpar.
Inför andra akten samlas vi bakom sceningången och där har en ny sångrutin tagit form. Först sjunger vi Hooked on a feeling följt av Ta av dig skorna. Den sista är tillägnad Claes. Antingen för att påminna honom att ta av sig skorna – eller hylla honom om han redan gjort det.
Näst sista föreställningen, men på lördag 27 mars är det dags igen. En vecka är lång tid i de här sammanhangen. Några ska repetera på fredagen, resten på lördagen medan estradsamtalet pågår intill, ett samtal på temat ”en öppen stad, ej en befäst, bygger vi gemensam” där Sören Sommelius leder samtalet mellan Bengt Göransson, Henning Mankell och Åsa Moberg. Estradsamtalet och föreställningen har varit slutsålda länge nu. Och sen är det formellt sett slut för den här gången – men vi hoppas alla att det blir en extraföreställning den 5 april.
Det är som med kaffet, efter sista koppen brukar det komma någon som fixar mer.
- Era roller ska aldrig sluta utvecklas, sa Eyvind vid genomgången igår kväll. Därför är det viktigt att ni alla jobbar på era karaktärer, renodlar och fördjupar dem.
Eyvind har fått rycka in som sufflör och det har gett honom örnkoll på vilka repliker vi missar och var vi slirar och ibland spårar iväg bort från Hennings manus. Ikväll, efter föreställningen, ska vi ha textgenomgång, för regissör Eyvind har upptäckt att det ofta är på samma ställen urspårningarna sker. Han ger sig aldrig. Imponerande.
Då pratar jag om regirollen. Samma gäller jobbet som dagisfröken. Typ en minut innan publiken skulle in pep det från en av skådisarna på scen:
- Jag måste kissa!
- Spring nu! väste Eyvind och skådespelaren sprang och kom tillbaka häpnadsväckande snabbt. Va, gick det så fort?
- Det var upptaget. Jag försöker hålla mig.
- Du går inte ut under föreställningen!
- Jag lovar. Jag kan hålla mig.
Vår yngsta skådis är då 42 år. Eyvind och Ingrid har alltså fullt upp. Och vi ungar gör vårt bästa för att de inte ska kunna slå sig till ro.
Igår flög örnarna och landade mitt i applådtacket! Härligt. Från min vrå på scenen var det avgjort den hittills bästa föreställningen. Och med en djupt engagerad publik. De andades med oss genom pjäsen, skrattade åt Veronicas (Kajsas) sarkasmer, de satt knäpptysta i fängelset och i slutscenen – och när 135 (?) personer är tysta samtidigt så hörs det!
- Publiken ger mycket energi, sa Eyvind. Men de kräver också att få något tillbaka.
Fascinerande hur mycket publiken påverkar föreställningen.
Extraföreställningarna är förresten en skitbra grej. Enligt den allra första planeringen skulle äventyret avslutas just i eftermiddag, men så blir det inte. Sedan länge är det bestämt att det blir estradsamtal med föreställning efteråt den 27 mars. Sen kanske vi klämmer in en riktig extraföreställning på Dunkers redan den 5 april. I maj drar vi till Göteborg och spelar där. I november ska vi kanske spela i Åstorp. Och det är ju såååå skönt att slippa separationsångesten och vemodet som annars skulle börja sippra in nu. Så det är bara att kontakta stumpenenesemblen@yahoo.se för att boka fler. För vi tror att vi kan hålla på hur länge som helst med Tyckte jag hörde hundar.
Vaknade tidigt av repliker som dansade i drömmarna, samma replik om och om igen, en liten tjatig repris från föreställningen igår. Och sen tyckte jag mig höra fåglar. Och det var ingen dröm. Det hörs definitivt fågelkvitter.
- Ikväll ska vi inte vara en flock sparvar, sa Thomas när vi satt på scenen och hörde publikens mumlande när de alla (130?) var på väg in.
- Ikväll är vi örnar, utbrast jag och Ewa samtidigt.
Örnarna flög. Det blev en bra föreställning, kanske en av de bästa hittills men allt kan bli ännu bättre. Det är ju alltid någon som gör något man inte borde, eller låter bli att göra det vi tränat på det senaste året. Men vad säger jag inte, för tack och lov är det ju bara vi som vet hur det ska vara. Nåja, vi vet i alla fall när det inte blir som det ska.
Allt är som vanligt. Vi spiller kaffe, byter inte om i tid, skrattar, sminkas, och kommer för sent.
Ingrid bannade oss när pausen led mot sitt slut.
- Skynda er! Var är alla?
Tiden går så fort just då när alla ska hälla i sig lite kaffe och lite snabba kolhydrater. Den går lika fort för publiken, och nu när det är så fantastiskt många som kommer och tittar tar ju utsläpp och insläpp sin tid.
Efter pausen gick örnarna inför landning lite för tidigt. Eyvind var inte riktigt nöjd med energin i andra akten.
- Ni blev trötta, och det märktes, sa han och suckade. Men på fredag, då orkar ni hela vägen.
Det gör vi. Absolut. Vi har kommit mer än halvvägs, för den här gången. Föreställningar fredag, lördag och lördag. Snart kommer vemodet att börja sippra in.
Förresten, efter föreställningen fick alla Stumpar som ville låta sig fotas för att eventuellt komma ifråga för diverse filmsammanhang. Vi är ju en samling rara typer.
Läs intervjun med Henning Mankell i Helsingborgs Dagblad 2010-03-14
http://hd.se/kultur/2010/03/14/vad-tycker-kurt-wallander-om-sd/
Sista föreställningen den 27 mars är utsåld! Biljetter finns till onsdag 17 mars kl 19, fredag 19 mars kl 19 och lördag 20 mars kl 16 – och till idag lördag 13 mars, också kl 16. Boka på Dunkers Kulturhus, telefon 042-10 74 00, eller www.ticnet.se
stumpen
